Loserkid

Hej och välkommen till bettans tragiska liv. Statistiken stiger hela tiden sen jag började skriva här igen. Och jag fattar det inte. det enda jag vill skriva om är hur hjärtekrossad jag är. Vart som ett vrak i flera veckor. Kan inte sova, äta och det känns som att jag aldrig kommer bli glad igen. Jag skulle ju gifta mig med honom. Vi var det mest perfekta och snygga paret någonsin. På riktigt. Men nu blev det så här. hur går man vidare? Går det ens? Och så hatar jag att gråta. Verkligen HATAR det. I min värld är det svaga människor som gråter. Jag har inte gråtit så här på säkert 10 år. Gråter tydligen i sömnen också. Det enda som får mig att fungera som en normal människa nu är faktiskt mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Och mina kollegor. Och mina brukare. Jag har världens bästa vänner också. Och familj med en hysterisk storasyster som ringer stup i kvarten för att höra om jag är ok. Till och med mina grannar är bra. en granne lyssnar på blink. :P idag har faktiskt varit en bra dag. Jobbet bra, och nu har jag slagit in julklappar och bakat julgodis med new found glory på högsta. Har till och med satt upp en jävla julstjärna i fönstret. Bara 3 veckor för sent. Godnatt!